Att sätta det sociala på pränt

Från och med hösten 2008 har lärare i grundskolan varit ålagda att två gånger per år utforma skriftliga omdömen om alla elever. Skriftliga omdömen som ska innehålla en summativ och en normativ del, dvs nulägesrapport och vägen framåt.

I de allmänna råden kring skriftliga omdömen sägs, förutom att eleverna ska få skriftliga omdömen i alla ämnen de undervisats i, att här också får finnas ett omdöme om elevernas utveckling i övrigt (underförstått den sociala utvecklingen). När man läser lagtext och allmänna råd är det viktigt att vara objektiv och inte försöka läsa in underliggande meningar, såsom man kanske ofta gör i vardaglig konversation. Det är konstigt hur begreppet “får” i det här fallet, för många, verkar uppfattas som ett “ska”.

Det här med möjligheten att skriva omdömen om elevernas “utveckling i övrigt” har enligt min upplevelse fått skolor att lägga krut på att formulera sociala mål, ofta i matrisform. Ett påstående som antalet träffar vid en sökning på Google ger belägg för.

Det jag vill lyfta i det här blogginlägget är min känsla av att vi är ute på hal is när vi börjar sätta på pränt elevers sociala utveckling. De mål som uttrycks i läroplanen under rubriken “Normer och värden” är de viktigaste och de ska vara överordnade allt annat. De ska vara närvarande i all undervisning och genomsyra allt vi gör i skolan. Det här betyder dock INTE att de nödvändigtvis ska in i matriser och omdömen. En aspekt av detta, vill jag mena, är den att de elever som får positiva utlåtande kring sin sociala utveckling faktiskt inte har behov att att höra dessa utlåtanden; de klarar sig bra ändå. De elever som däremot får veta att de inte presterar väl vad gäller det sociala behöver inte få detta faktum förstärkt, utan de behöver få uppmuntran och varsam vägledning åt rätt håll. (Jag säger “rätt” eftersom de demokratiska värderingarna är de som vi kommit överens om att hålla oss till som de riktiga).

Något jag upplever när jag läser matriser och enkäter kring sociala mål är en känsla av att de ibland används som disiplinverktyg av lärare som inte klarar att leda eleverna åt rätt håll genom sitt förhållningssätt. Följande punkter är de minst attraktiva alternativen i en elevundersökning som jag hittade på lektion.se:

□ När någon tappar en burk pärlor i golvet skrattar jag och applåderar.
□ När jag förlorar på fotboll, bandy, spel eller idrottslek blir jag sur och arg på mina lagkamrater och motståndaren.
□ Jag pratar ofta högt och gör ljud när vi har eget arbete.
□ Jag säger till de yngre barnen: Ha, kan du inte ens det!
□ När vi har lektion med hela klassen tramsar jag och gör konstiga ljud ibland.
□ När en klasskompis ramlar låtsas jag att jag inte har sett det.
□ Jag knuffas och slåss varje dag.
□ Jag säger dumma ord till mina klasskompisar.

Man kan undra över vilken självuppfyllande profetsia-effekt ikryssandet av ovanstående svarsalternativ kommer att innebära för det barn som kryssar i dem. Jag får dessutom känslan av att den lärare som skrev detta hade en specifik elev i åtanke vid formulerandet av svarsalternativen; en elev som läraren ville trycka ner och bestraffa.

Det allra allvarligaste när vi för in de sociala målen i matriser är den effekt de kan tänkas ha på de elever som på grund av till exempel nedsatt social interaktionsförmåga alltid hamnar i den vänstra matriskolumnen. Elever med aspberger syndrom eller andra neuropsykiatriska diagnoser kanske aldrig kommer att klara att uppnå de mål som framhävs som de eftersträvansvärda. Jag tycker att vi gör dem en fruktansvärd orätt genom att betona och skriftligen befästa deras svårigheter.

Det ska alltid finnas en nolltolerans mot kränkningar och elakheter, men jag tror att vi måste lära oss att acceptera att vår sociala förmåga alltid kommer att se olika ut. Skolan är för alla, och de som inte har eftersträvansvärd social förmåga ska inte behöva känna sig mindre värda.

Målstyrning är ett viktigt och effektivt redskap för lärande; och bedömning av elevers arbeten är en viktig del av formativ undervisning. Jag vill dock mena att när det kommer till bedömning och rangordning av prestationer ska vi som lärare hålla oss till de ämnesrelaterade färdigheterna. Något som vi alla bör ha fått ett förhållningssätt till i vår ämnesdidaktiska utbildning. När vi däremot går in och petar i elevers personlighetsdrag på ett sätt som indikerar att vi har rätt att döma, tycker jag att vi går fel väg. Det finns också en tendens att vi lägger över mer ansvar på eleven vad gäller den sociala utvecklingen än den ämnesrelaterade; detta eftersom den ligger på ett mer individuellt och abstrakt plan.

Jag tycker att vi ska fostra socialt genom att skapa en trygg stämning där det är ok att misslyckas, men där det uppmuntras och känns bra att vara en god medmänniska. Vi behöver också skapa en stämning där elever är tillåtande gentemot kompisars uppförande, i det att de kan förstå att det oftast ligger något bakom det sätt vi är och uppför oss på.

I Jennie Sivenbring Olssons avhandlingen “Conduct of conduct… Makt och konstruktion av självreglerande subjekt genom skolans skriftliga omdömen” kan man läsa om elevdokumentation som en styrningsteknik. Här står bland annat: “Att det finns utrymme att göra bedömning av den sociala utvecklingen öppnar upp för normaliserande och disciplinerande formuleringar.”(s 31) Jag tror det är i detta faran med skriftliga bedömningar av det sociala beteendet ligger. Låt oss hålla oss till det formativa synsättet vad gäller social utveckling inte det summativa.


“På skolgården” av Marie Linder

2 comments

  1. Tack för en bra sammanfattning av läget och kloka synpunkter. Jag är också mycket skeptisk till slentrianmässigt användande av sociala mål i omdömen. Jag kan se att det finns enstaka situationer där det kan göra nytta – men det är det som bör vara det vägledande; kan det göra nytta? Här verkar man inte ha förstått intentionen när man ger rektor den adderade möjligheten. Det är precis som med avstängning av elever något som aldrig behöver användas på normalskolan, men som kan vara ett verktyg i vissa speciella fall.

  2. Personlghetspsykologin sysslar mycket med personlighetsdrag. De senare
    sluter vi oss till genom beteenden som är kopplade till vissa sätt att vara. Vi är inte alltid ense vilka beteenden som hör ihop med vilka egenskaper, vilket gör bedömningarna fragila och oprecisa. Där för är det en god sak att hålla sig till fakta i de omdömen som lärare ska avge.

    Personlighetsdrag har också den benägenheten att vara situationsberoende.
    Elever kan uppvisa ett beteeende i skolan och ett annat bland kamraterna och ett tredje i hemmets lugna vrå.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s