“Det uttjatade 1-1 begreppet”

IMG_0950
“Allt fler datorer i skolan men allt större behov av kompetensutveckling” konstateras i Skolverksrapporten “It-användning och it-kompetens i skolan”. Man konstaterar också att “Användningen av it är i stort sett lika låg som den var för tre år sedan i flera ämnen.” Detta trots att styrdokumenten tydligt understryker vikten av digital kompetens och trots ökningen vad gäller datortätheten.

1-1 satsningarna blir allt vanligare och ses av många som det självklara första steget i en IT-satsning. Enligt min erfarenhet är satsningar på en enhet per elev inte en förutsättning för att lyckas med integrering av IT och digitala verktyg. Skolan jag arbetat på sedan början på 2000-talet har kommit osedvanligt långt vad gäller användandet av digitala verktyg. Datortätheten har under åren varit ungefär 1-4, dvs en dator per fyra elever och det har upplevts som tillräckligt. Inga direkta satsningar på IT har gjorts från kommunens sida, utan det är arbetslagen på skolan som valt att använda läromedelspotten till teknisk utrustning. Man har lyckats väl med integrering av IT utan en 1-1 satsning.

En anledningar till varför arbetet med IT fungerat bra på skolan utan 1-1 satsning är att eleverna har använt sig av “molnet” för all lagring och produktion. I och med detta har de kunnat använda sig av vilken internetuppkoppplad dator som helst, och varje ledig dator har därför kunnat utnyttjas. En annan är att inredning och planlösning har gjort att datorerna har kunnat vara utspridda överallt i lokalerna, och man har på så vis stor frihet i var man sitter. Arbetssättet medger att det ämne du arbetar med för tillfället inte styr var i lokalerna du sitter. Så länge man inte stör har man haft tillåtelse att sitta vid datorer i rum där det förekommer genomgångar eller liknande. Alla datorer som finns är alltså alltid tillgängliga när de är lediga

För något år sedan installerade man trådlöst nätverk och eleverna började ta med sig sina egna apparater. Vips hade skolan en 1-1-täthet utan den kostsamma investeringen. (Här kan du läsa mer om vårt arbete enligt BYOD.)

Det finns flera faktorer som talar mot behovet av 1-1 som en absolut förutsättning för att lyckas med digital integrering. Att varje elev på en skola skulle behöva tillgång till dator vid samma tillfälle är högst osannolikt. Ofta gör man sådant som inte kräver tillgång till egen dator. Man idrottar, man slöjdar, man lagar mat, man läser analoga böcker, man har genomgångar och diskussioner osv. När man har genomgångar i grupp är det ofta att föredra att man surfar tillsammans med hjälp av projektorn, hellre än att var och en sitter med egen enhet. Det är också ofta man gör saker där flera elever samarbetar kring en och samma dator.

1-1 satsningar görs med goda intentioner, men ibland utan en genomtänkt plan. Felaktiga satsningar blir givetvis oerhört kostsamma, både i tid och pengar. Om det är så att pengarna skulle kunnat gynna den digitala utvecklingen i skolan på ett bättre vis, är de ändå mer kostsamma. När de planlöst görs i gymnasieskolor för konkurrensens skull kan intentionerna definitivt ifrågasättas. Det faktum att gymnasieelever dessutom ofta redan har tillgång till egen dator i högre utsträckning än att elever i grundskolan gör satsningarna än mer irrationella. Att gymnasieelever oftare får vara med om 1-1 satsningar än yngre elever ser jag som ett mått på hur ogenomtänkta satsningarna kan vara.

Skolans styrdokument påtalar tydligt att vi ska arbeta med digitala verktyg i skolan och eleverna ska ha adekvat tillgång till sådana. Här kan 1-1 satsningar ses som den självklara vägen. Det jag vill vända mig mot med det här inlägget är ogenomtänkta och irrationella satsningar som sker på bekostnad av annat. Följande vill jag tro är viktigare att satsa på innan man eventuellt satsar på 1-1.

– Bärbara datorer till alla pedagoger, bra trådlöst nätverk och takmonterade projektorer i alla rum som används för genomgångar.
– Kompetensutveckling för alla pedagoger med stark anknytning i den dagliga verksamheten så att användandet av digital teknik blir direkt integrerat i skolarbetet.
– Adekvat tillgång till elevdatorer. Möjlighet för de elever som vill ta med sig egna enheter att göra så. Viktigt här att nätverket är bra. Integrering av molntjänster. (Som elevdator där flera elever ska arbeta på samma dator tror jag för övrigt att ChroomeBook kan vara bra. I och med att man inte sparar arbeten på datorns hårddisk är datorn “ren” när den går från en elev till en annan.)

Vi behöver också se till hur det ser ut vad gäller elevers egen tillgång till enheter och hur tillgången kommer att se ut i framtiden. Enligt Intel kommer det år 2015 att finnas dubbelt så många internetuppkoppIade enheter som det finns människor på jorden. 2011 var siffran lika många enheter som jordens befolkning. Utvecklingen går alltså rekordsnabbt. Stiftelsen för internetinfrastrukturs undersökning “Svenskarna och internet 2012” visar till exempel att 90% av 13-14-åringarna har tillgång till en smart telefon. Man kan givetvis inte fodra att elever ska använda sina egna enheter i skolan, men vi kan göra det möjligt för dem att göra så. Intresset för BYOD växer och intresset för att använda egna enheter likaså. Detta säkerligen i takt med att vi använder molnet mer och mer; något som minskar anledningen att samma person ska använda sig av olika enheter, till exempel en hemma och en på jobbet. Att ge datorer till ungdomar som föredrar att använda sina egna är en onödig investering.

Statistik från stiftelsens undersökning:
statistik

Pedagogiken före tekniken
När jag besökte SETT-mässan i mitten på april noterade jag en trend i att många styrkte vikten av att se till pedagogiken först och tekniken sedan. Jag tror det kan vara ett tecken på att ett mer förnuftigt förhållningssätt till satsningar på teknikprylar till förmån för ett mer sansat, där pedagoger ställer sig frågan ”Vad vill jag göra och vad behöver jag för att kunna göra detta på bästa vis?”.

Inläggets titel “Det uttjatade 1-1 begreppet”, hämtar jag från ett tweet av Anders Wokatz. I sitt tweet hänvisar Anders till hangoutenChromebooks for the Common Core”. Här medverkar bland annat Mike Casey och Shelly Peterson från Del Mare Union Elementary School District i San Diego CA. Mike Casey gör här ett uttalande som jag skulle vilja se som en viktigare och mer passande definition av 1-1, med hänvisning till trenden att sätta pedagogiken före tekniken. Han säger:

We actually don´t like the term ont-to-one because that implies that you are talking about students and devices and you automatically go to the technology rather than about the integration and what the interactions are. So what we believe is that it is not about devices, it’s about the interaction each teacher has with each student and that students have with each other and there is nothing more profound that you can do but to increase that time with each students. And so that if you increase those interactions you are just going to have a much richer environment and more learning taking place with that student.

Från Casey and Petersons presentation:
i-i

2 comments

  1. Tack för ett strukturerat och bra inlägg som satte ord på mina tankar. Har aldrig känt att 1-1 är lösningen på mina problem. Däremot en ständig tillgång till ett mindre antal datorer, så att man alltid kan utnyttja. Man låser inte heller in sig på en form av enhet, om man har olika typer, istället för en och samma till alla. Ogillar att vi på min skola idag har många enheter som ligger oanvända stora delar av dagen, kanske även veckan, för att de tillhör en speciell grupp på skolan. Det är sånt slöseri!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s